NYA OCH GAMLA DIKTER...Skrivna av Titti Spaltro

VINDEN SPELAR...*2017*

 

Vinden spelar på vattnets mörka yta.
Får vågorna att flyta och glittra med hjälp av
en gatlykta ...som lyser upp allt som på en stor...
teaterscen, där alla spelar sina roller väl...
Trädet speglar sina grenar , fåglar flödar
i det glittrande havet och vinden blåser
med all sin styrka uppfylld av isens kyla...
Jag stannar till, försöker fånga scenen med min blick
Plötsligt, fylls allt av magi och jag försvinner in i
vattnets stjärnbeströdda duk...för att där förenas
med naturens musik ...

 

 

 

 

FROSTEN DARRAR...*2017*

Frosten darrar i det kalla .
Täcker trädet med sitt glittrande väsen.
som ger ett andra hud till de ting han vistas vid......
och får allt se trolsk ut ...
Men han stannar dock bara en liten stund ...tills solen går upp
och får frosten att smälta och dunsta bort,
inne i himlens genomskinliga luftslott
för att där vila, till nästa morgonskvist,
skyddad av murar som inte syns.

 

 

 

KVÄLLEN NALKAS...*2017*

 

Kvällen nalkas i det kalla...
Det duggar i mörkret.
Vi går in i butiken och fylls ...
av expediten.
Kommer hem sen .
Jag lagar snabblagat
Du tänder ljus
sätter på musik
Vi äter med god aptit...
Läser en liten stund
skriver dagbok och några dikter
borstar tänder så att de glänser
tar medicin ur ett vackert skrin
Släcker lampan.
Andas ...
Kramas...
Jag väntar på sömnen...länge
hör dig snarka och prata in i drömmens vaka
mediterar så mycket jag kan på sängens madrass
tills jag slutligen somnar in av den trötthet
jag vistas i...

 

 

 

LJUDET FRÅN BALKONGEN INTILL *2013*

 

Hör ljudet från balkongen intill...
...min granne äter lunch, med gaffel och kniv...
han bryter brödet, och doppar det i ägget...,som
sprider sin doft, i det höstliga träden...
sen, skalar han, (kanske)ett äpple och
dricker sitt kaffe och kanhända en bit choklad...
pappret prasslar ju, av nougat...
Till slut är lunchen slut...jag hör ju inget
mer ljud...bara tystnad och( ljudet) av
min hungriga buk...

 

ENSAM HALSDUK...*2016*

 

Ensam halsduk hänger på trädgrenen
utlämnad åt ett osäkert öde...
Kanske, att frysa till is ,under vinterns hårda tid...?...
eller få ett nytt liv, runt någons hals ,nakna hud...?
Vem vet, vad livet har i sitt sköte...? men vi kan flyta med,
vad som än sker och hoppas, att allt går väl...
Och även döden ,skulle ta oss i sitt grepp ,kan vi alltid
smälta samman ,med alltets varma flamma där allt härstammar
och försvinna in i Naturens mylla och lämna vår plats, till
någon annan ...som behöver stanna vid liv ,mer än vi...

 

 

                                                           

HYMN TILL KROPPEN...*2017*

 

Förnimmer min kropp ...vad underbar den är som håller mig
vid liv med hjälp av andningens magi ...

...

Förnimmer mina ögon ...vad underbara de är som får mig
att se alla vackra ting som finns, genom ljusets energi ...

Förnimmer min tunga ...vad underbar den är som får mig
att njuta av all den goda maten, genom smaklökarnas
subtila hud...

Förnimmer min mage ...vad underbar den är som smälter
födan så att jag får energi att leva frisk och full av liv...

Förnimmer mina bröst...vad underbara de är som kan få mjölk
om jag föder ett barn som behöver tröst när hungern
släpper lös...

Förnimmer mina fötter...vad underbara de är...som bär upp
mitt väsen och kan gå långt ...om jag bara vilar mig då och då ...

Förnimmer mina händer...vad underbara de är ...som kan röra, smeka , trösta genom hudens känsliga spröt ...

Förnimmer min hjärna ...vad underbar den är ...som kan tänka och lösa problem genom intelligens invecklade spel...

Förnimmer vad tacksam jag är ...att min kropp fungerar
så väl ...trots att jag inte alltid behandlat den så väl...

 

 

VARFÖR...*2017*

 

Varför kan jag inte bara sova
när min kropp behöver vila
från dagens yra...?

...

Varför kan jag inte bara skriva
när min själ, behöver dikta på
papprets vita yta ...?

 

Varför kan jag inte bara vara lugn
istället för att skrika och låta
vreden styra ...?

 

Varför kan jag inte bara äta
när jag behöver det för att leva och
få mitt liv att fungera ...?

 

Varför kan jag inte bara gråta
och släppa mina tårar
ur kroppens hårda låda ...?

 

Varför kan jag inte bara förlåta
och låta det förflutna för alltid försvinna
in i glömskans täta dimma ...?

 

Varför kan jag inte bara älska
istället för att älta det som inte
går att förändra ...?

 

Varför kan jag inte bara släppa
taget och bara ta en dag i taget ...?

 

Varför kan jag inte bara glömma rädslan
och låta tilliten leda ...?

 

Varför kan jag inte bara sluta bråka
och låta medkänslan flöda ...?

 

Varför kan jag inte bara kämpa
för det som brinner i mitt hjärta och
sluta oroa mig för vad andra ska säga ...?

 

Varför kan jag inte bara var öm
och omfamna allt och alla som
kommer in i min väg ...istället för att
springa bort , så fort det blir problem ...?

 

Varför kan jag inte bara dö
när det blir tid för det ...och
istället, verkligen börja leva
innan det är för sent...?

 

Varför kan jag inte bara sluta
med min överkänslighet så
att jag inte blir sårad av livets
brustenhet ...?

 

Varför kan jag inte bara hoppa
ur alla begränsningar och tabun
och låta friheten ta mig... dit jag verkligen vill ...?

 

Varför ...?